I valet och kvalet

Den 9 november var det val här i Jordanien till det 16e parlamentet. I år fanns det 763 kandidater att rösta på, varav 143 var kvinnor. 120 säten i The Lower House of Parliament skulle tillsättas och av dessa var 12 kvoterade för kvinnor. De högre platserna inom parlamentet, tex posten som premiärminister tillsätts direkt av kungen. Så honom behövde de inte rösta på.

Landets 12 delstater är indelade i 45 distrikt och 108 sub-distrikt. Du måste rösta där du är skriven och därför är valdagen en helgdag så att folket kan fara hem till sina hembyar och städer.  Nu skulle jag inte kalla det någon stor folkrörelse då väldigt få människor faktiskt tar sig till vallokalerna och röstar. De flesta av mina kollegor och vänner röstade inte, helt enkelt för att de inte tror att det skulle göra någon skillnad. Folk röstar på vänner och släktingar för att få lite fördelar under den kommande mandatperioden, men någon riktig politisk förändring verkar inte många tro på.

Internationella valobservatorer närvarade, bla mina vänner vid den svenska ambassaden. Pollisen fortsatte också sitt arbete med att övervaka att det inte förekom mutor eller att kandidater köpte röster. Det skapades en tillfällig Vallag inför detta val som gjorde det olagligt att köpa röster, men redan dagen innan valet hade åklagare börjat undersöka 24 olika fall av just detta. 

Den största nyheten för detta val var att The Islamic Action Front, som är den politiska delen av Muslim Brotherhood, den största politiska oppositionen i landet bojkottade valet helt. 

Under den högtidliga tisdagen var vallokalerna öppna från 7 på morgonen till 19 på kvällen, och av de 2.37 miljoner Jordanier med röst rätt, behagade 53% av dessa ta sig till någon av de 1492 röststationerna över landet. I Amman var valdeltagande så lågt som 34%. Och vilka vann då, ja jag tror att det var några herrar i mustasch som till slut drog det vassaste stråt. Jag följde resultatet på TV, men jag skulle inte skryta med att mina arabiska är så pass bra att jag förstod allt. 

Den största skillnaden i månaden fram till valet var de tusentals affischer som sattes upp över hela staden, utan större eftertanke på var. Att gå till jobbet var nu lika med livsfara då där jag ska korsa en av de stora rondellerna som delar in stans största gata så sitter det affischer lite lägligt och i samma storlek som en liten Johanna, vilket gjorde att bilisterna inte såg mig och jag såg inte bilisterna. Det var bara att be en still bön och gå lite trevande ut i körfältet. En dag höll jag på att bli påkörd av en Volvo…

Tala Bay, Aqaba i bilder

Istanbul- kajalen och mustaschernas stad.

Förra veckan åkte jag och chefen till Istanbul i en vecka för möten, möten och möten. Vi ska starta ett nytt projekt i satellitstäderna runt om i Turkiet. Vi kommer ge juridisk hjälp för flyktingar och starta ett utbildningsprogram för ungdomar och kvinnor. Jag har aldrig varit i Turkiet förut så det var spännande. Istanbul är massiv, 15 miljoner människor och 5 miljoner bilar samsas på dess historiska gator. Så mycket sight-seeing hann jag tyvärr inte med men en vända inne i Hagia Sophia och en båttur på Bosphorus blev det iaf.

När jag först anlände till Amman tyckte jag att staden var så stor, men efter besök i Damaskus och Istanbul måste jag erkänna att jag bor i en större by, snarare än en stor stad. Jag brukar ha ganska bra lokalsinne men större delen av tiden visste jag inte ens på vilken sida vattnet jag var. Eller i vilken världsdel för den delen… staden ligger ju både i Europa och Asien. Vi hann dessutom med en dags äventyr i Ankara. Vi flög ner för två möten och sen blev det väntan på flygplatsen för att åka samma väg tillbaka senare på kvällen. Jag känner hur mina carbon footprints växer och förföljer mig som en stalker. När vi var i luften på väg tillbaka in i Istanbul där vi skulle byta var det så mycket trafik i luften att vi fick flyga en 20 minuters extra sväng över vad som på natten ser ut som Dödsstjärnan från Star Wars filmerna. Vi flög utmed kusten och staden ville aldrig ta slut… Tyvärr resulterade denna fly-by i att vi kom lika många minuter för sent till in checkningen till Amman och fick stanna ytterligare 24 timmar. Vi fick gratis hotell- vilket jag gärna varit utan då jag har blivit gammal och bekväm och vill gärna ha 1) eget badrum och 2) en heltäckningsmatta man inte är rätt för att gå barfota på. Turkish Airways var även vänliga nog att ge oss en gratis måltid. På Burger King. Generöst. Verkligen. Tack.

Jalla Jalla till Syrien

Att köra in i Gamla Stan i Damaskus är som att färdas bakåt i tiden. Muren runt staden har 7 portar med namn som Fredens Port och med en sägen om en underjordisk tunnel där biskop rymt efter ett mordförsök. Stadsdelen är indelas i en muslimsk, en kristen och en judisk del. De smala gångarna leder en i kringelkrokar runt och runt tills man inte vet vart man varit eller vart man är på väg. Restaurangerna är som oaser kantade av träd med färgglada blommor och i mitten står en fontän för att leda vattnet in. Runt borden sitter hela familjer eller mindre sällskap och puttrar på sina vattenpipor och avnjuter en te efter måltiden. Jag låter mig själv vara västerländsk och beställer en stek med potatis, då jag har proppat mig själv full på falafel och hommus varje dag under Eid El Fitr- den högtid som avslutar Ramadan. Jag blir så mätt att jag inte kan resa mig upp och då kommer servitören med en stor skål glass. Nej tack, jag har inte beställt glass, säger jag. – Men det är gratis, säger han, ler och ställer skålen framför mig och sticker en sked i den. Ja, okej jag säger väl inte nej till glass. När jag fått i mig glassen kommer servitören fram igen, denna gången med en hel bricka med frukt. De ser otroligt lockande ut men nu är jag så mätt att jag inte kan sitta rakt. Jag tittar lite skeptiskt på honom men han bara skrattar och berättar att frukten ingår också. Så jag får sitta kvar och äta upp den med. Jag vill ju inte verka otacksam.

Det tar bara 3 timmar att köra från Amman till Damaskus. Sen beror det lite på hur det går vid gränsen på hur lång hela resan kommer dröja. Jag hade otur och blev fast i en timme var väg men med glada Ahlan wa sahlan (Välkommen) så gick tiden ganska fort. Jag hoppas att få åka tillbaka snart igen för att undersöka staden mer. Till dess så skickar jag upp lite bilder.

Val och ambassader

Jag alskar val. Jag blir som ett barn pa julafton nar jag ska och utfora min demokratiska plikt, och ratt. Dessutom ar jag valdigt strict med at tom man inte rostar sa far man inte heller klaga. For fyra ar sedan bode jag I Skottland och missade oppettiderna pa ambassaden, vilket medfor att jag inte har fatt klaga alls. I ar tankte jag inte gora om det misstaget (for vem gillar inte att klaga om politik) sa jag ringde svenska ambassaden min forsta vecka och fick reda pa tiderna.

Ambassaden ligger I stadsdelen Abdoun, dar shoppingcentrum och restauranger kantar gatorna. Jag var uppspelt hela torsdag morgon for att jag skulle fa ga in I det dar lilla baset, valja mina tre lappar I olika farger och fa klistra igen dem. For att komma in pa ambassaden, som tekniskt sat tar svensk mark, behovde jag inte ens visa mitt pass. Sakerthet framfor allt. Kanske vakten tyckte att jag ser valdigt svensk ut? Daremot var jag sa klart tvungen att visa det vid rostningen och sen stanna och titta pa nar kvinnan faktiskt la ner mina kuvert I den lilla demokratilandan. Harligt! Sa, nu ser jag fram emot fyra ars jammer, elande och klagande over politiken I Sverige.

Samma kvall var jag burden pa drinker pa an annan ambassad. Den amerikanska. Marinkaren hade ordnat med fest och bjudit in en dros med NGO folk. Dar var jag tvungen att inte bara visa pass, utan skriva under, ga igenom metalldetektor och ha en escort som kom och hamtade mig vid porten. Stallet ar ett fort. Och det ser ut som ett sandfort fran Lawrence of Arabia-filmen (som till stor del spelades in har, precis som the Hurt Locker) . Gigantiskt I sandsten med en stor rund innergard. Och en pub da sa klart. Det var som att vara I USA, fast med vattenpipor.

Senare pa helgen tog jag mig till Jordan automobile museum. Helt fantasiskt stalle med den gamla kungens alla bilar och motorcyklar I storlekar fran stora till storre och dyra till dyrare. Han hade en exklusiv smak. I Jordanien far man inte ha tonade rutor pa sin bil, darfor att man kan gora…olydiga saker dar och polisen maste kunna ha uppsikt. Under 60-talet var det ett par mordforsok pa kungen, dar motorcyklister forsokte sig pa 'driveby's, sa kungen forbjod helt enkelt motorcyklar helt. Efter att ha bott I Kambodja och tagit moto overallt kanns det konstigt att inte se dessa tvahjulingar forsoka kringelkroka sig fram I trafiken. Daremot finns det cykelturer ute I Wadi Rum oknen som jag ser frame mot att testa pa I framtiden.

Till helgen avslutas sa Ramadan. Detta firas av med hogtiden Eid El Fitr, vilket skulle kunna likas vid var jul. Man umgas med familjen, ater massor av god mat och njuter av ledigheten. Det ser jag fram emot.

Tjockisen

Vi kör söderut från Amman, ut mot förorterna. Vi ska på besök hos några av de flyktingar vi arbetar med för att höra hur det går och om våra Non Food Item- packet har kommit fram som de ska. Värmen är tryckande, 42 grader var det idag. Staden verkar aldrig vilja ta slut men bakom ett krön sprider sig röda kullar ut framför oss. Jag undrar hela tiden vad som ska komma bakom nästa sväng, jag vill se mer av naturen. Fast inom fem minuter är vi inne i förorten, som för mig ser likadan ut som Amman. Vita fyrkantiga hus med livliga gator mellan dem. Trafiken känns lite extra farlig nu under ramadan då jag vet att förarna inte ätit eller druckit i denna värme.

Vi ska besöka flera personer och familjer. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, jag har ju bara läst några rapporter om situationen innan. I Jordanien bor inte flyktingarna i läger utan ofta inne i städerna eller i alla fall i utkanterna. Vår outreach manager, Dr Saad pratar febrilt i telefon för att få direktiv hur vi ska hitta hem till vår första familj. Det finns egentligen igen adresser här, de blå skyltarna som indikerar husnummer har bara satts upp under det senaste året och ingen går efter dem. Vi kör förbi en man i en lång tunika som också pratar i telefon och Dr Saad utbrister – Är du tjockisen? Och ja det var han ju så vi parkerar och går ut och presenterar oss för Mahmud, aka ’tjockisen’.

Det är ett litet hyreshus och vi tar trapporna upp till andra våningen. Det finns ett litet fönster i trappan men det är svårt att se vart man går. Vi kommer in i en liten lägenhet med ett kök/badrum och ett rum. I rummet finns en säng, en madrass, en fläkt och en TV. Och Mahmods familj, hans gravida fru och hans fyra barn.

Mahmod har fått assistans med madrasser, filtar, en fläkt och medicin. De väntar på besked om de kommer få asyl i ett tredje land. De lämnade Irak efter att Mahmod blivit tvingad till att läma sitt jobb som polis. Hans ena väg till jobbet gick via Al Qauida kvarter och det andra genom Shiia. Som polis antogs han arbeta för amerikanarna och de började hota honom och hans familj. De skickade DVD med filmer av där poliser avrättades av maskerade män. Efter en tid kidnappades hans kusin och torterades, han var också polis. Han visar bilder av deras hus i Kirkuk. Det är bara en stenhög kvar. Någon placerade en bomb där en dag när de hade turen att inte vara hemma. Mahmod bestämde sig för att fly med sin familj till Jordanien. Det var år 2006. De sitter fortfarande och väntar på besked om vad som ska hända. De får cash assisstans av UNHCR till hyran, så mycket annat blir det inte över till.

Dagen fortsätter med fler besök, allas historier är hjärtskärande. Jag försöker att vara professionell men mest av allt vill jag gråta och ge dem alla pengar jag har på mig. Men det kan jag inte. Jag kan inte hjälpa dem alla helt själv. Därför gör jag det enda jag kan göra. Jag gör mitt jobb, och hoppas att det vi kan förse dem med, vare sig det är filtar, medicin eller att få barnen att gå i skola, hjälper åtminstone lite. Under tiden. Genom väntan på besked om de får komma till en ny plats som de kan få bygga ett hem på.

As-Salaam-Alaikum

En vecka har gatt redan. Ramadan fortsatter med stangda butiker och inga lunchstallen att besoka men jag har kopt pa mig en hel del snabbnudlar sa jag klara mig. Pa kontoret ar vi fyra personer som inte foljer Ramadan, de tre utlanningarna och Dr Saad som ar orthodox. Jag skams nastan nar jag varmer mina nudlar eller svalkar mig med ett glas iskallt vatten. Det ar fortfarande 40 grader och luften ar torr, solen branner nar jag gar till och fran jobbet.

Utsikt fran citadellet

Jag har upptakt den aggresiva arabiska gastvanligheten. En morgon nar jag skulle ga till jobbet sa kidnappar mannen jag hyr min lagenhet, Abu Ghazzan, mig. Inte pa ett ogonbindel-vis utan for att han skulle kora mig till jobbet. Jag forsokte forklara att jag kunde, att jag ville ga men han tog inte mina ursakter. In i bilen skulle jag. Pa vagen kunde han inte lata bli att visa mig alla sevardigheter, apotek, butiker, post och spritbutiker som finns pa vagen. 45 minuter sen anlander jag till jobbet. Jag klagar inte, han ar otroligt vanlig och kommer med frukt, ol och ibland middag till mig.

Helgen spenderade jag med att bekanta ig lite mer med staden. Det bor runt 2 miljoner manniskor har och det kanns langt till Mondulkiri harifran. Jag tog en taxi till Citadellet som ligger pa den hogsta kullen I stan och ar en gammal ruin, med Herkules temple och delar av Dodahavsrullarna. Amman ar inte en stad man promenerar I, gatorna ringlar sig upp och ner med extrema hojdskillnader och taxin med sin aircon kanns som en nodvandig lyxvara. De tar billigt att aka taxi, for 20 kr tar du dig runt hela stan.

Lite matstallen ar dock oppna, de som riktar sig mer mot vasterlanningar oc jag besokte Books@Cafe som précis som namnet idikerar har bade bocker och mat. Jag tog en lebanesisk ratt som var lite som kottbullar fast I en yoghurt och myntasas. Det har med mynta I maten kommer jag fa vanja mig vid, jag tycker mest att det smakar Mojitos.

Arbetet ar valdigt intressant, vi arbetar bade med att registrera och hitta nyanlanda flyktingar for att de ska fa tillgang till NFI paket (Non food items) som bestar av allt fran filtar till blojor till barnen. Vi sponsrar ocksa sjukvard for flyktingarna, och har utbildning for flyktingbarn som inte gar I skola. Vi har samma project I Syrien, som jag hoppas besoka I September. I Libanon arbetar vi med trafficking, och har ett “safe house” for kvinnor fran asien som kommit hit for att arbeta som husa, men som av olika skal inte blir sa val behandlade. Vi hjalper dem med att komma bort fran familjerna de arbetar I och med juridisk representation. Det kommer ta ett tag att satta sig in I alla de olika komponenterna av projekten men det ser jag bara fram emot.

Ramadam Kareem

Min altan

Jag landade I Amman after soldnedgangen. Jag alskar att anlanda till nya platser nar det hunnit bli morkt. Det ger mig en kansla av mystik, att allt kan handa och jag langtar till att vakna pa morgonen for att motas av ett helt nytt land, en ny kultur, nya dofter. Ett nytt liv.


Pa flygplatsen blir jag mott av ett stort leende och en skylt med mitt namn pa av min chauffor Shadi, han kommer att ta mig till och fran jobbet under den forsta tiden. Kartorna I Amman ar inte helt verklighetstrogna och de flesta skyltarna bara pa arabiska. Arkitekturen ar densamma nastan overall och varje gatuhorn liknar det andra, fyrkantiga vita byggnader pa rad och jag ar glad att kunna sarskilja min egen lilla tradgard. Bostad var redan ordnad till mig och I grinden mottes jag av en overvaldigande blomdoft, jag har en liten tradgard framfor min altan med de mest exotiska blommor, av vilka jag inte kanner till ett enda namn pa. Lagenheten I sig ar stor, luftig och … stor. Jag har plats for besokare. Tva sovrum, tva badrum, ett vardagsrum, en matsal och ett lite mindre kok. I mitt kylskap fanns redan juice, mjolk, kaffe och Shadi, chaufforen stannade pa vagen for att kopa socker till mig for han var sa orolig for mitt morgonkaffe. Jag hade inte hjarta att saga att jag dricker mitt kaffe svart utan socker.

Pa morgonen hamtade Shadi upp mig och fem minuter senare genom en hetsig morgontrafik kom jag sa till min nya arbetsplats. Jag ska arbeta har pa organisationen ICMC som jobbar med stod till irakiska flyktingar. Det handlar om att kartlagga nyanlanda, att se till att de far de fornodenheter de behover I borjan och tillgang till sjukvard. Vi arbetar I Jordanien, Syrien och Libanon och jag hoppas pa ett par resor inom en snar framtid. Jag blev valkomnad med en kopp tukiskt kaffe och fick inom nagra minuter mitt arabiska namn, Hanneh av Ahmad var glade finansmanager. Pa kontoret arbetar ungefar 10 personer varav tva andra ar expats som jag. Min chef, Zeljko ar kroat och Elizabeth ar tysk-amerikanska. Kontoret ligger pa 5e vaningen med en faktastisk utsikt over staden som ligger pa flera olika kullar I nivaer, var stadsdel heter just Jabal, som betyder kulle. En myrstack av vita byggnader breder ut sig framfor en och mellan dem, ett och annat trad.

Idag borjar Ramadan, Wafa som ar var receptionist berattade att det inte var sakert précis nar Ramadan borjade utan det beror pa hur manen ser ut och nar den sen star ratt gors ett offentligt uttalande. Under Ramadans manad ska man inte ata, dricka eller ens roka fran soluppgang till solnedgang. Idag ar det 40 grader ute och var aircon har inte levererats an. Jag ar tacksam att jag inte behover folja dessa regler I denna hetta, jag sitter iaf stilla framfor min valdigt hogljudda flakt och flamtar.

Ramadan kareem!