I valet och kvalet

Den 9 november var det val här i Jordanien till det 16e parlamentet. I år fanns det 763 kandidater att rösta på, varav 143 var kvinnor. 120 säten i The Lower House of Parliament skulle tillsättas och av dessa var 12 kvoterade för kvinnor. De högre platserna inom parlamentet, tex posten som premiärminister tillsätts direkt av kungen. Så honom behövde de inte rösta på.

Landets 12 delstater är indelade i 45 distrikt och 108 sub-distrikt. Du måste rösta där du är skriven och därför är valdagen en helgdag så att folket kan fara hem till sina hembyar och städer.  Nu skulle jag inte kalla det någon stor folkrörelse då väldigt få människor faktiskt tar sig till vallokalerna och röstar. De flesta av mina kollegor och vänner röstade inte, helt enkelt för att de inte tror att det skulle göra någon skillnad. Folk röstar på vänner och släktingar för att få lite fördelar under den kommande mandatperioden, men någon riktig politisk förändring verkar inte många tro på.

Internationella valobservatorer närvarade, bla mina vänner vid den svenska ambassaden. Pollisen fortsatte också sitt arbete med att övervaka att det inte förekom mutor eller att kandidater köpte röster. Det skapades en tillfällig Vallag inför detta val som gjorde det olagligt att köpa röster, men redan dagen innan valet hade åklagare börjat undersöka 24 olika fall av just detta. 

Den största nyheten för detta val var att The Islamic Action Front, som är den politiska delen av Muslim Brotherhood, den största politiska oppositionen i landet bojkottade valet helt. 

Under den högtidliga tisdagen var vallokalerna öppna från 7 på morgonen till 19 på kvällen, och av de 2.37 miljoner Jordanier med röst rätt, behagade 53% av dessa ta sig till någon av de 1492 röststationerna över landet. I Amman var valdeltagande så lågt som 34%. Och vilka vann då, ja jag tror att det var några herrar i mustasch som till slut drog det vassaste stråt. Jag följde resultatet på TV, men jag skulle inte skryta med att mina arabiska är så pass bra att jag förstod allt. 

Den största skillnaden i månaden fram till valet var de tusentals affischer som sattes upp över hela staden, utan större eftertanke på var. Att gå till jobbet var nu lika med livsfara då där jag ska korsa en av de stora rondellerna som delar in stans största gata så sitter det affischer lite lägligt och i samma storlek som en liten Johanna, vilket gjorde att bilisterna inte såg mig och jag såg inte bilisterna. Det var bara att be en still bön och gå lite trevande ut i körfältet. En dag höll jag på att bli påkörd av en Volvo…