Tjockisen

Vi kör söderut från Amman, ut mot förorterna. Vi ska på besök hos några av de flyktingar vi arbetar med för att höra hur det går och om våra Non Food Item- packet har kommit fram som de ska. Värmen är tryckande, 42 grader var det idag. Staden verkar aldrig vilja ta slut men bakom ett krön sprider sig röda kullar ut framför oss. Jag undrar hela tiden vad som ska komma bakom nästa sväng, jag vill se mer av naturen. Fast inom fem minuter är vi inne i förorten, som för mig ser likadan ut som Amman. Vita fyrkantiga hus med livliga gator mellan dem. Trafiken känns lite extra farlig nu under ramadan då jag vet att förarna inte ätit eller druckit i denna värme.

Vi ska besöka flera personer och familjer. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, jag har ju bara läst några rapporter om situationen innan. I Jordanien bor inte flyktingarna i läger utan ofta inne i städerna eller i alla fall i utkanterna. Vår outreach manager, Dr Saad pratar febrilt i telefon för att få direktiv hur vi ska hitta hem till vår första familj. Det finns egentligen igen adresser här, de blå skyltarna som indikerar husnummer har bara satts upp under det senaste året och ingen går efter dem. Vi kör förbi en man i en lång tunika som också pratar i telefon och Dr Saad utbrister – Är du tjockisen? Och ja det var han ju så vi parkerar och går ut och presenterar oss för Mahmud, aka ’tjockisen’.

Det är ett litet hyreshus och vi tar trapporna upp till andra våningen. Det finns ett litet fönster i trappan men det är svårt att se vart man går. Vi kommer in i en liten lägenhet med ett kök/badrum och ett rum. I rummet finns en säng, en madrass, en fläkt och en TV. Och Mahmods familj, hans gravida fru och hans fyra barn.

Mahmod har fått assistans med madrasser, filtar, en fläkt och medicin. De väntar på besked om de kommer få asyl i ett tredje land. De lämnade Irak efter att Mahmod blivit tvingad till att läma sitt jobb som polis. Hans ena väg till jobbet gick via Al Qauida kvarter och det andra genom Shiia. Som polis antogs han arbeta för amerikanarna och de började hota honom och hans familj. De skickade DVD med filmer av där poliser avrättades av maskerade män. Efter en tid kidnappades hans kusin och torterades, han var också polis. Han visar bilder av deras hus i Kirkuk. Det är bara en stenhög kvar. Någon placerade en bomb där en dag när de hade turen att inte vara hemma. Mahmod bestämde sig för att fly med sin familj till Jordanien. Det var år 2006. De sitter fortfarande och väntar på besked om vad som ska hända. De får cash assisstans av UNHCR till hyran, så mycket annat blir det inte över till.

Dagen fortsätter med fler besök, allas historier är hjärtskärande. Jag försöker att vara professionell men mest av allt vill jag gråta och ge dem alla pengar jag har på mig. Men det kan jag inte. Jag kan inte hjälpa dem alla helt själv. Därför gör jag det enda jag kan göra. Jag gör mitt jobb, och hoppas att det vi kan förse dem med, vare sig det är filtar, medicin eller att få barnen att gå i skola, hjälper åtminstone lite. Under tiden. Genom väntan på besked om de får komma till en ny plats som de kan få bygga ett hem på.