När jag gick i skolan var jag alltid rädd för syfröken. Hon verkade alltid så sträng (jag har haft flera, men de var alla lite läskliga) och så hade hon nålar- jätteläskigt. Jag har varit rädd för nålar och sprutor sen dess. Jag har undvikit nålar in i det längsta. När jag började resa var det bara att bita i det sura äpplet, jag har varit tvungen att ta varenda vaccination som existerar. Men jag är alltid lika o-cool. Så fort jag bokat tid så börjar jag må illa. När jag ska till doktorn så känns det som att jag går nerför "the long green mile". Mitt hjärta dansar polka i bröstet (och inte på det där bra sättet) och jag ser svarta prickar. Jag kan aboslut inte titta. Jag vill helst ligga ner. Och så behöver jag vattenfast mascara. Jag känner mig så otroligt liten och rädd och önskar att mamma var med för att hålla mig i handen. Men jag har blivit bättre. Senast jag tog blodprov grät jag inte alls. För att få uppehållstillstånd i Jordanien måste man ta HIV test. Varje år. Min sjuksyster som tog mitt senaste prov var otroligt gullig, snabb och det gjorde inte ont alls. Det gick på en sekund och jag sa till henne efteråt att jag älskade henne. Kanske lite överkänslig och sårbar men iaf... Så nästa gång tänkte jag vara tuffare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar